Det finns plats för allt i vårt hjärtas samtal med Gud

Medan det ännu var mörkt steg vi upp. Vi satt oss i bilarna och gav oss iväg ut på landsbygden. Mörkret omslöt oss men i ljuset av strålkastarna såg vi dem, alla dessa människor som, liksom vi, var på väg till morgonbönen i kyrkan.

Det är nu flera år sedan jag var på detta besök hos en landsortskyrka i ELCT, Lutherska kyrkan i Tanzania. Men jag minns alla dessa som kom i mörkret för att be en vanlig vardagsmorgon. De bad tills gryningsljuset nådde oss. Då steg vi upp från golvet, där vi stått på knä under den tid bönen pågått.

Bönen är på många sätt som ett språk. Det finns liksom olika språk och dialekter i bönens värld. Ett språk är en plats att känna sig hemma i och kan handla om både hur och var och när vi ber. En del människor känner sig hemma i många språk och andra i ett.

Ibland hamnar vi i det olyckliga jämförandet som värderar det ena sättet att be mer än det andra men bön är aldrig tävling i fromhet utan relation med Gud. Bönen är ett språk som ingen kan ta ifrån dig. Du kan tvingas att tiga men ingen kan stjäla dina tankar. Du kan tvingas att sitta still men ingen kan ta ifrån dig ett hjärta som öppnar sig för Gud. Ingen diktatur i världen kan stoppa bönens språk. Det kan pågå som ett gryningsljus i det mörkaste mörker.

Och så har bönen pågått sedan världens skapelse, samtalet med Gud i viskningar och rop, i glädje och förtvivlan, enskilt och tillsammans, som ett aldrig sinande samtal pågående alla dygnets 24 timmar.

I kyrkoåret står vi nu inför bönsöndagen. Vi har påsken i ryggen och Kristi himmelfärdsdag framför oss. Dessa högtider som på olika sätt lyfter bönen. I påskens texter handlade det om bön i lidandet och i Kristi himmelsfärdshelgens texter vänds det som varit lidande till härlighet. Jesus Kristus blir Herre över allting! Innan han lämnar lärjungarna upp­manar han dem att vara i bönens väntan, på den helige Ande.

Under några få veckor är det som om hela bönens värld öppnar sig för oss i texterna. Det finns plats för alla dimensioner, lidandet, härligheten, väntan och sedan utrustandet. Det finns i vårt hjärtas samtal med Gud, plats för allt. Bönen är inte något som blir färdigt.

I söndagens episteltext blir det tydligt när Paulus ber en förbön för församlingen. En bön som handlar om att Gud Fader behöver utrusta oss och när han utrustar så gör det något med oss. Det är då vi tillsammans fattar, bredden och längden och höjden och djupet och tillsammans lär vi känna Kristi kärlek tills hela Guds fullhet uppfyller oss.

Bönen gör alltid något. Att vara i gemenskap med Gud är alltid formande för det som han tänkt för oss, för kyrkan och för vår värld.

Det är spännande att tänka att vi som lever nu, lever i den värld som andra människor redan bett för i årtusenden och när vi ber, ber vi för den värld där nya generationer ska leva. En bön till Gud som vi tror gör skillnad och som dockar alla oss generationer samman genom historien och in i fram­tiden. Vi blir genom bönen en del av Guds handlande i världen. Vi blir genom bönen en del av den världsvida kyrkan.

När vi behöver hjälp i bönen finns det många bedjare före oss som vi kan ta rygg på. Jag landar ofta in i Jesu ord som återfinns i bönen, vår ­Fader. Där ber han, Låt ditt rike komma! Det blir min bön inför bönsöndagen, för dig, för kyrkan och för vår värld.